Stor dag

Idag är en stor dag. Jag har tagit sista biten av Tenormin ur den första asken. Jag ska påbörja asken vi aldrig skulle hinna påbörja. Och han lever fortfarande. De sista veckorna kan jag visserligen se att han blivit tröttare, att han inte alltid vill sova nära nära. Samtidigt busar han just nu med Geisha, ingen sjuk katt busar med sin kattkompis som dessa busar. Han är gammal, inte sjuk. Ja, tekniskt är han ju sjuk - men ur hans perspektiv. Det spännande är att både han och kompisen för länge sedan är avlidna. Bara det att de båda vägrar att ge upp. Geisha har hemobartonella och kronisk njursvikt. Hennes senaste värde är uppåt. Det betyder att det är på gång för henne. Fast hon verkar inte så. Vilket också var veterinärens ord. Att värdet visserligen är högt men att katten mår bra. Hon gick upp i vikt så fort hon fick njurkost, fast värdet säger att hon borde magra nu... Det är underligt att leva med dessa två. De överlever. Och mer än så, de lever. Och imorgon ska Tamlin få första dosen av asken han aldrig skulle behöva. I höst ska jag studera och monstren bo hos mina föräldrar. Jag kommer behöva be om ett nytt recept på Trombyl innan dess. Det gläder mig. So far so good... Och att våga tänka att han ska leva under hösten är stort. Än så länge har jag bara vågat längta efter sommaren. Nu är sommaren här. Och Tamlin är pepparkaksbrun framför öronen. Han försöker orma sig ur insmörjningen med solskydd och möter mig genom gallret på balkongen när jag kommer från jobbet. I stolen ligger Geisha och sover. Livet är bara bra.