Jag brukar skämtsamt säga till veterinären när jag är där med gänget att jag har beställt en frisk katt nästa gång - att jag inte vill uppleva de senaste åren igen. Och det är ju sant, så långt som sanningar går. För även om jag inte vill gå igenom sjukdom och att leva i dödens väntrum (vilket faktiskt är mycket värre för den som kan jämföra) en gång till, så uppskattar jag ju livet som det är. Jag älskar mina sjuklingar, och ibland så mycket mer så som de inte ger upp. Tamlins "några månader" har blivit till 8 månader nu. Och han lever. Han vill faktiskt fortsätta vara kvar.
Och Geishan som har varit vid dödens tröskel och vänt två gånger. Där ingen trott eller vågat tro. Första gången sådär vansinnigt nära att
återbesöket efter att hon gått upp i vikt blev till en busshållplats för alla som varit inblandade, inte förrän då förstod jag hur på håret det varit. Och 1,5 år senare var det på håret igen. Njurvärdet rusade och jag fick till och med besluta om att avlivning fick ske utan min närvaro om det var befogat. Ändå kom hon tillbaka till mig igen. Och trots att njurvärdet är högt så är vikten och allmäntillståndet fullt normalt.Och så lille älskade Wille. Wille som sparkades, trampades skars och slutligen lämnades av sin ägare. Som flyttade in utan att jag fick något att säga till om alls. Vars njurar och kropp är rätt trasiga, men som alltid alltid spinner om du så mycket som tittar på honom. Som inte fattat att brevbäraren inte kommit med en kattlåda, men som i alla fall efter 8 år fattat att sängen inte ska användas. Som i augusti ska lämna oss för himlen. Alltför trasig för att klara att matte ska vara borta, och med alltför trasiga njurar för att bråka med honom mer.
Det är sant att jag aldrig aldrig mer skulle vilja gå igenom det vi nu går igenom. Men jag skulle inte vilja slippa det vi nu har för en minut. För jag älskar det faktiskt. Här och nu. Och jag skulle inte vilja vara utan det.
