Hur det är... egentligen

Vi var på återkontroll i januari, både för Tamlins hjärta och en annan katts njurar. Det är inte bra. Det är kanske det enda sättet att sammanfatta läget just nu. Tamlin rusar med blixtens hastighet mot den dag när det lilla hjärtat inte längre orkar påfrestningen av sina egna slag. Men ännu är vi inte där, ännu är han inte i svikt. Men han är en trött katt. En mycket trött och gammal katt. Äldre än sina 8 år. Men inte sjuk egentligen, inte så att han förstår.

När Tamlin diagnosticerades med sjukdomen 31 maj förra året var hans hjärtväggar i vänster kammare 5mm. De ska vara under 3mm. Återkontroll i november visade på 8-9mm. En kraftig försämring som sa att det nu är påväg utför. Nu var hjärtväggarna 1,2 cm. Det är i princip hur tjocka de kan bli utan att katten kommer i svikt. Nu finns det inget spelutrymme kvar. Inget alls. Jag vågade mig på att yppa min förhoppning om att Tamlin skulle leva till dess solen lyste på balkongen så att han kunde få ligga därute som han brukar. En sista vår. Och jag fick till svar att det nog var det bästa vi kunde hoppas på. När en läkare eller veterinär bekräftar något som inte ligger mer än några månader bort, då är det nästan säkert. Då vet hon eller han att det faktiskt är det bästa vi kan hoppas på. Så det är mitt hopp. Han fick en återbesökstid i april och jag förstod att vi kanske aldrig skulle behöva den tiden... Bara tanken när jag bokade tiden i min kalender, en tid inte alls så långt från nu, fick mig nästan att brista ut i gråt framför receptionisten.

Nu är det också tid att sätta in avlastande medicinering. Betablockerare och blodförtunnande. Lever han fortfarande vid återbesöket ska vi ta ställning även till vattendrivande. Och kanske ett medicinbyte. Dryga månaden in i behandlingen är jag inte alls säker på att detta är bra. Det tog tre dagar efter påbörjande för att han skulle bli så stilla som han är nu. Han jagar sin mat, men så mycket mer gör inte herrn på dagarna. Jag har en molande misstanke om att betablockerarna gör att hans hjärta inte kan slå fortare vid ansträngning, att han inte har något "extra" att ge när han behöver. Alltså kan han inte busa mer. Den tiden är kanske förbi, men kanske kan ett byte till ACE-hämmare eller Ca-kanalblockerare (eller båda) ge tillbaka lite av den förmågan. Samtidigt vet jag att jag måste ge medicinen tid. Och han mår ju inte dåligt. Han sover mycket, men gosar och pratar som vanligt. Och putter lite på sin leksak i sängen. Han verkar vara vid gott mod.

För första gången i mitt liv har jag så satt upp en dosett för en av katterna. Han äter samma medicin som människor, Tenormin och Trombyl, men i helt andra doser. 1/4 Tenormin/dag och 1 Trombyl var tredje dag. Det är för krångligt för att jag ska minnas när och om Trombylen finns i katten eller inte. Så dosett för lillprinsen. Och det befäster kanske hans sorgliga situation.

Sjuk? Han vet inte om det...