Tamlin mår bra!

Jag och Tamlin bor nu åtskilda i 4 månader. Han skulle ju dö inom några månader i november förra året, och jag planerade att gå i skolan på annan ort en termin nu under hösten. Hur tragiskt och förtvivlat det än var så var det ändå en möjlig planering. Men Tamlin ville annorlunda. Han fortsatte tuffa på på sina mediciner. Och jag såg, även om jag inte vågade se, att det faktiskt var mer liv i Tamlin igen. Fler låtsasgräl med Geisha, mer matgruff med Wille... Sista kontrollen verifierade det. Förbluffande nog var hans hjärta nästan normalt nu. Sammandragningar och rytm som hos en frisk katt, och väggarna bara en aning tjockare än normalt. Medicinen fungerade sent, men den fungerade. Nu finns inga prognoser att göra, det är omöjligt att förutse hur länge medicinen fungerar. Men just nu, just här, är Tamlin vid god hälsa. Tillfälligt bor han hos min mamma och pappa, där han med en självklarhet som bara han kan uppbåda, har installerat sig i huset där det redan bor tre katter. Han har installerat sig på liggplatsen bredvid TV'n och har därifrån låtit de andra fräsa av sig utan att med en min låta märka att det skulle vara upprörande. Dessutom har han varit på äventyr. Mammas tre katter får gå ut som de vill, men Tamlin har alltid låtit oss veta att det är en hård bestraffning att tvingas gå ut längre än på balkongen. Och han har följt mönstret. Han har gått ut på altanen och lagt sig där, och upptäckarlusten har inte sträckt sig längre. Tills för några dagar sedan. När natten kom fanns ingen Tamlin. Han hade fått sin medicin och därefter hade mamma inte noterat att dörren fortfarande var öppen. Så i något som förmodligen var den kortvariga medicineringsfrustrationen hade Tamlin helt sonika lämnat lägenheten och trädgården. Och stod ingenstans att finna. Mor och far gick runt med ficklampa och lyckades väl nosa upp varenda katt i området, utom Tamlin. Mamma bestämde sig för att avvakta morgonen, sjukskriva sig från jobbet och leta då (samt ringa polis och DV). Sedan kröp hon ihop i soffan med altandörren öppen ifall han skulle söka sig hem under natten. Och under morgontimmarna tassar herrn mycket riktigt in. Var han varit är ett mysterium, för öron och rygg var varma som om han varit inomhus (Tamlin har knappt päls på ryggen så han brukar ha tröja på sig för att inte bli kall, men det hade han ju inte nu). Inte förrän då vågade mamma berätta att han ens varit borta för mig... Jag kunde lugna henne med att jag faktiskt inte blir arg när de tappar bort Tamlin. För mig är det en lättnad att han har någonstans att bo, med någon som är villig att sköta pillet med medicinering. Att det innebär risker då hennes katter går ut, är något jag måste ta med i beräkningen. Men självklart hoppas jag att hon inte ska lära Tamlin att han är en utekatt, för det vore förödande för vårt fortsatta liv i lägenheten när jag kommer tillbaka. För vi har ett sådant att se fram emot, ett liv som inte fanns på världskartan för bara ett halvår sedan.

Lycka är också att jag faktiskt hittade en liten lägenhet, att Wille är kvar hos mig och lever. Att han trivs här och får vara med ännu en tid.

Tyvärr visade veterinärbesöket att kattkompisen Geisha (som är med mig nu, jag bor i en etta med de andra två men det blev för trångt för allesammans och Tamlin klarar boende med andra bäst av de tre, de andra är lite tokiga av att inte ha haft bra och stabila hem hela sitt liv) är döende. Hennes njurar fungerar sämre och sämre, nu har hon ett värde 6 gånger högre än normalt. Trots att hon behandlas med medicinsk kost. Det finns helt enkelt inget mer att göra för henne nu. Hon behöver inga fler återkontroller nu, vi är på sista tiden av hennes 9-åriga liv. Nästa gång vi kommer till veterinären är för att dö. Jag får erkänna att jag är rädd, räddare än jag någonsin varit för en avlivning. Geisha är min första katt, jag har haft henne sedan jag slutade gymnasiet och fick den första bostad som var tillräckligt stor för katt. Det är också svårt att ta in att det inte finns något kvar att göra, denna lilla olyckskatt har varit igenom så mycket att jag har svårt att ta det på allvar. Hon överlever ju allt. I sitt inte så långa liv tror jag ändå att jag haft henne inneliggande i sammanlagt 14 dagar, vilket för en katt är ganska mycket eftersom man går hem så snart medicineringen med god vilja kan skötas hemma. 3 gånger har jag förberetts på att hon inte ska överleva, 3 gånger har hon kommit tillbaka till mig. Däremellan en mängd icke livshotande tillstånd. Hon har helt enkelt ingen motståndskraft. Det blev uppenbart redan när hon var 6 månader och hade behandlats för gingivit till dess antibiotika inte hjälpte mer. Men hon har en okuvlig livsvilja, hon kommer tillbaka. Men det gör hon inte nu. Nu är det mer än den lilla lilla kroppen klarar. Och jag förstår det. Nu blir det inte mer. Nu får hon leva till det börjar gå utför med allmäntillståndet. Då får jag för sista gången ge henne den enda behandling jag kan ge henne. Inga mer dropp, ingen antibiotika, inget kortison. Inga blodprov och kontroller (vi har nu i två års tid varit på kontroll var tredje månad) Det är över. Hon har redan gett så mycket mer än vad hon borde kunnat göra. Det är mer förvånande att hon fortfarande lever 8 år efter att kastraktionen höll på att sluta i katastrof när hennes hjärta höll på att stanna, än att hon nu ska dö ifrån mig. Det är mer förvånande att hennes allmäntillstånd är helt opåverkat fortfarande än att njurarna 8 månader efter akut svikt faktiskt ger upp. Ännu en tid, ännu några veckor får jag sova med henne på bröstkorgen. Hur ska jag sova sedan? I 9 långa år har hon sovit där, de få nätter jag sovit utan henne har jag sovit oroligt och saknat henne. Nu ska jag sova varje natt utan hennes tyngd, utan att vakna för att spotta ut plymsvansen ur munnen. Aldrig är ett långt ord. Och jag är rädd. Jag drömmer om det på nätterna, mardrömmar om avlivningar som misslyckas och om den panikartade känslan i kroppen av att hålla mig lättsam och lugn till dess hon somnat för sista gången. Jag är inte redo än. Men hon är snart redo, vare sig jag vill eller inte. Men ännu en liten tid, ännu någon vecka eller ett par.