Högsta vinsten

Idag känns det verkligen så. Som att jag dragit högsta vinsten i ett galet lotteri. Nästan att jag känner dåligt samvete för alla andra ägare till HCM-katter som inte drar denna vinst. Och absurt nog än mer dåligt samvete inför Tamlins släktingar. Men inget dåligt samvete kan döva känslan av genuin glädje.

När liten fick somna i september noterade jag till min förbluffning att det var en av pp-veterinärerna som hade hand om ultraljuden på kliniken. Och då passade jag på att boka in min då trötte Tamlin för skanning. För jag var lite undrande. Det var ett chockartat besök. För det första underkändes tidigare veterinärens skanningar. Det kunde inte ha varit så illa, för nuvarande resultat var i princip desamma som de första, som en av de andra pp-veterinärerna bedömt. För det andra var han inte nöjd med medicineringen, så den byttes hastigt och lustigt mot ACE-hämmare. Och eftersom förmaket inte var förstorat togs acetylsalisylsyran bort helt. Dessutom var han fundersam över själva diagnosen. Han tyckte snarast att hela hjärtat var förstorat, inte en vänstersidig förstoring som det "bör" vara. Och att en 9-årig katt skulle vara så ok vid HCM var märkligt, var det verkligen HCM? Så ut därifrån gick vi utan HCM-diagnos, med en eqivocal-bedömning. Prover togs för att utesluta njurproblem eller sköldskörtelproblem då dessa orsakar HCM-liknande förändringar på hjärtat. Vid dagens uppföljningsbesök förstod jag att han faktiskt trott att det skulle vara något av dessa som var fel, snarare än HCM. Men det var inga fel på proverna.

Första månaden med ACE-hämmare var hemsk, och jag helt klart övertygad om att jag höll på att döda Tamlin - att det var betablockaden som hållit honom vid liv. Fånigt eftersom jag faktiskt vet att ingen av medicinerna enligt läkemedelsverket är att föredra framför den andra, men när det nu blivit så bra... då var det hemskt att det inte var bra. Tamlin var ett vrak av sig själv. Han sov sov och sov. Och sedan vände det. Sedan blev det bättre, bättre än innan den trötthet som först fick mig att söka veterinär. Idag var det slagsmål vid skanningen så jag inser att han faktiskt är bättre än han varit på över ett år. Än är det liv i gubben.

Idag fick vi tillbaka HCM-diagnosen. Faktiskt var jag lättad. Det var så konstigt att inte ha den, att han inte var sjuk fast han var sjuk och att han har avkommor med HCM som han i så fall inte skulle vara upphov till. Bättre att veta var eländet kommer ifrån, faktiskt... HCM är något jag lärt mig att leva med, och jag tror faktiskt att jag absurt nog kände mig vilsen med en sjuk katt vars sjukdom inte hade ett namn. Nu har den ett namn. Ett egentligen skrämmande namn, men det är ett namn jag känner. Någonstans på vägen slutade jag att vara rädd. Jag kom att inse att döendet var en del av levandet. Jag har tagit in dessa katter i mitt liv, och hur krånglig vägen än blir ska jag följa dem på den. Till sista andetaget. Liten levde hela sitt liv hos mig. Hon somnade trygg i mina armar, utan att förstå. Så kommer även Tamlin att dö. Smärtan var inte längre så skräckinjagande. HCM är en del av vårt liv. Jag hade önskat mig en frisk katt. Nu har jag inte det. Jag har en sjuk katt. Och namnet säger mig att det inte finns något jag kan göra för att ta bort det onda. Det är en lättnad. Jag har gjort allt. Kommer slutet behöver jag inte fundera över om jag kunde gjort något annorlunda. Det kunde jag inte. Detta är en strid som man inte kan vinna.

Ändå känns det som att vi vunnit idag. Jag har alltid vetat att Tamlin är exeptionell, men det är alltid skönt när någon verifierar det. Vi menar förstås inte samma sak jag och veterinären, men stjärnstatusen minskar inte. I veterinärens ögon är det speciella med Tamlin att han har passerat 9 år, att han har HCM och att hans HCM ännu inte har gett honom ett förstorat förmak. Faktiskt så speciell att han aldrig haft någon liknande på sitt bord förut. Tamlin är en gammal katt för att ha HCM, och han är definitivt för gammal för att vara utan komplikationer. I och med att förmaket inte är förstorat finns i nuläget ingen risk för lungödem och svikt (då blodet inte får plats och stasas bakåt upp mot lungorna, där vätskan släpps ur de sprängfyllda kärlen för att minska blodvolymen) och ingen risk för blodproppar (då blodet står på vänt i förmaket och hinner koagulera innan det blir plats i hjärtat). Tamlin har goda möjligheter att leva i flera år till, vilket är obegripligt med tanke på att detta med största sannolikhet är den ärftliga formen av HCM. Just det där lilla ordet fastnade när allt annat blev till gröt. År. Jag som räknat veckor och månader, som tagit varje månad som en seger över den prognos som skulle ha tagit Tamlin ifrån mig i början av året. År. Vi har år. Det gick inte att undgå att veterinären fann honom en aning intressant. Så intressant att han vill fortsätta skanna Tamlin. Och pro bono dessutom. Om vi bara tar oss till ett ställe där han skannar. Det är lite meckigt, men klart värt det. Jag vill ju ha förstklassig skanning och slippa det stora sjukhuset jag inte gillar - han vill titta på den konstiga katten som inte följer mönstret. Och han satte emfas vid att vad än Tamlin dör av vill han att Tamlin obduceras. Jag förklarade att det var en knepigare kostnadsfråga än skanningarna. Och fick visst hopp om att det kanske kan lösas när den dagen kommer. För Tamlin är intressant. Lättnad för Tamlins matte det...

Jag har legat i sängen och tittat på Tamlin, faschinerad över att vi nu har ett liv framför oss och inte det eviga nu som varit vår vardag i 1,5 år. Inte förrän nu inser jag att tidlösheten varit krävande, att det varit svårt att hela tiden vänta sig att döden kikar fram. Han ska skannas om ett år, efter att ha skannats var tredje månad. Ett år. Och han förväntas leva om ett år. Ett helt år. Och vi fick mediciner som räcker över två år. Han förväntas leva. Jag har ett stort leende på läpparna när jag skriver det. Jag är nästan lite euforiskt fnissig. Domen har lyfts. Det har varit en dålig höst i mitt katthushåll. Men Tamlin har en j-ligt bra vinter.