Ny dosett och väntan på uppföljning

Satte mig för att lägga upp en ny dosett för Tamlin igen, det går i tre veckor i hans lilla mini-dosett. Egentligen är den väl tänkt för morgon-middag-kväll i en vecka, men han har ju såna minidoser och bara en gång om dagen. Insåg att jag lagt upp mer än hälften av Tenorminet i asken nu. Och minns hur det var att köpa den. Mängden veterinären skrivit ut fanns inte så jag fick 30 tabletter istället för 50 och fick ytterligare ett uttag på receptet. Hon i kassan pratade om det, att jag fick komma tillbaka när den var slut. Och jag fick en enorm klump i halsen. Pressade fram att det nog inte skulle behövas. 30 tabletter räcker i 120 dagar, då har vi med råge passerat Tamlins "bäst-före-datum". Jag har ett recept som aldrig ska lösas ut, en burk Trombyl som inte ska ta slut. Där någonstans slår vetskapen om att jag lever med en döende katt sina klor i mig.

Han verkar komma till den tid som vi kanske inte skulle behöva. Den närmar sig med stormsteg. Och jag är rädd. Rädd för att han inte kommer att få följa med mig hem igen. För det är delvis det bedömningen handlar om. Är Tamlin alltför sjuk för att få fortsätta leva? För jag vill inte att han för en enda dag ska behöva uppleva att han inte kan andas, inte kan röra sig... Jag vill hellre förekomma än att förekommas. Samtidigt är ha inte sämre. Han sover fortfarande mycket, men han jagar fortfarande mat, petar fortfarande främlingar i ögonen när de sover och jamar upprört om någon tar hans täcke. Mina föräldrar var här över påsk och mamma kommenterade att hon inte kunde se den minsta skillnad mot hur han var i julas, hon hade väntat sig att han skulle vara mycket sämre, haft med i beräkningen att jag inte skulle ha sett en smygande försämring.

Så kanske... Nu när jag lagt ut mer än hälften av paketet till fördelning, när han inte verkar försämras så snabbt. 50 doser har han hittills fått. Det betyder att jag missat 3 doser under de senaste 53 dagarna (vilket jag imponeras av, jag trodde jag skulle vara mer glömsk än jag varit). Kanske kan han få leva 70 dagar till? Kanske kan jag få lösa ut en ask till? Samtidigt har ju hjärtat hela tiden försämrats långt mer än vad katten visat. Men jag önskar så att få höra att det inte blivit 30% tjockare den här gången, att det saktat in. I dödens närhet ändras förutsättningarna. Jag hoppas inte på år, mitt hopp är i veckor och dagar. Jag hoppas att få lägga upp en ny dosett, jag hoppas på varma balkongdagar - jag ser bara det att han sitter och tittar ut genom vardagsrumsfönstret som en vinst. 70 dagar. Då är det juni och sommar. Kanske kan vi få 70 dagar till? Men jag vet ju att redan i april passerar han sin egen prognos. Redan då borde det vara över. Men jag hoppas ändå, bortom förnuftet som säger att hjärtat ökat 30% vid varje mätning, bortom vetskapen att redan i januari var det ett under att hans hjärta inte sviktade trots att hjärtväggarna var fyra gånger så tjocka som de borde vara. Jag hoppas ändå. Jag hoppas på en vacker sommar.

I sängläge

Han är inte så rörlig längre killen, fast han har såklart alltid varit lite lat och ogärna gjort några extra utflykter.... Men det är hursomhelst en vaken blick som möter mig ovanför kanten på kattsängen. Han är inte det minsta slö därinne, lika vaken och lika beredd att ta till flykten vid ljudet av dosetten. Det låter illa att han hatar sin medicin - men det är faktiskt inte så farligt. För det mesta är det över på mindre än en minut - och det finns många minuter på ett dygn. De få gånger som det trasslar till sig sätter dock omisskännliga spår på mattes händer...