Till minne av Tamlin

På förfrågan lägger jag in den artikel jag skrev om Tamlin på Cornish rex i fokus även i bloggen:

Tamlin diagnostiserades med HCM 2007 och många på Ifokus har följt och lärt känna honom under den resa vi gjorde tillsammans under nästan 3 år med sjukdomen, trots att Tamlin själv var en rätt timid pojke som relativt få har träffat på riktigt. I december tog hans resa slut, och det sista dygnet följdes av oerhört många härinne - ända till det sista andetaget i mattes armar.

Jag träffade Tamlin första gången sommaren 2005, när han var 5 år gammal. Han var drömmen som blev sann. Jag hade tänkt köpa en cornish redan 5 år tidigare, men lagom till att jag som student sparat ihop tillräckligt vandrade en trasig och misshandlad huskatt in i mitt kök och alla pengarna gick till att återställa honom. Men så kom Tamlin. Han fångade mitt hjärta i ett järngrepp från första stund, men var så blyg att jag det första halvåret trodde att jag gjort något riktigt dumt. Med tiden blev han min ständige skugga och kompanjon, och nu är det oändligt tomt på min vänstra sida i sängen - där Tamlin brukat ligga utsträckt under täcket med huvudet på min arm.

I maj 2007 kom ett mail från en uppfödare där ett barnbarn diagnostiserats med HCM. Allt ställdes på huvudet. Jag minns att jag var väldigt förvirrad, jag visste inte alls vad sjukdomen innebar. I rask takt scannades flera avkommor och sedan Tamlin själv positiva. Själva scanningen var en mardröm. Det var spårvagnsstopp i Göteborg och vi blev sena. När vi väl var på plats fick jag skäll för att jag saknade remissen som jag aldrig hört talas om, och sköterskan skällde på Tamlin som vrenskade i hennes armar. När vi väl var inne för ultraljudet hade Tamlin blivit hysterisk och både skrek och måttade bett. Vi var tre personer utöver veterinären som höll ner Tamlin på bordet. Och sedan sa veterinären "Jag måste sätta HCM" och att vi skulle komma tillbaka om tre månader - och lämnade rummet. Marken gungade. Jag fattade ingenting, mer än att min katt skulle dö. Jag hade inte så mycket kontakt med andra rexägda halvåret efteråt, delvis för att jag fått ett par ilska mail från personer som missuppfattat situationen och var irriterade över att Tamlin inte scannats tidigare och hade fått gå i avel så länge. Jag vet att jag annars fått mycket stöd redan då, och jag hade några som jag ändå vände mig till i den förtvivlan jag kände över att Tamlin inte skulle få leva det långa liv med mig som jag trott att han skulle.

Jag gick aldrig tillbaka till Blå Stjärnan, där Tamlin ultraljudades första gången, men i slutet av Tamlins liv fick de en chans att vinna tillbaka mitt förtroende - och bemötandet under Tamlins sista dygn vägde faktiskt upp tusenfalt. Men då, 2007, svor jag på att aldrig sätta min fot där igen. Och därför scannades Tamlin under det följande året på Smådjursakuten, utanför hälsoprogrammet. Han scannades tätt, och det var en förfärlig tid. Varje gång hade hjärtat förstorats ordentligt, och jag förbereddes på att svikten var nära. I januari 2008 sattes Tamlin in på medicin, betablockerare och blodförtunnande. Det var tveksamt om vi skulle klara oss till nästa uppföljning i april, och jag vågade bara hoppas på att han skulle få ytterligare en sommar på balkongen. Att hans öron skulle bli sådär pepparkaksbruna en sista gång. Vår veterinär sa allvarligt att det nog var det bästa vi kunde hoppas på och jag skrev i hans blogg i februari att han rusar med blixtens hastighet mot den dag när det lilla hjärtat inte längre orkar påfrestningen av sina egna slag. Men ännu är vi inte där, ännu är han inte i svikt.

Jag höll fast vid detta enda, att han fortfarande inte sviktade. Och vi tog oss till april. Det var en bra dag. Förändringarna hade avstannat. Fortfarande inga marginaler, hålrummet i kammaren väldigt litet, men inte svikt. Inte sämre. Under sommaren tyckte jag mig se att han blev mer aktiv. Jag vågade aldrig tro, men jag såg det. Han lekte mer, lekte mer med de andra katterna, var mer intresserad av sin mat. Och så kom det underligaste veterinärbesöket av dem alla. Dagen i augusti när veterinären scannade väldigt länge och väntan på att gå igenom resultaten blev längre än normalt. Tamlins hjärta hade förbättrats. Jag minns att jag frågade "Men det kan väl inte hända?" och fick svaret "Neeej... men jag kan inte läsa det annorlunda". I journalen står som kommentar: "Svarat på beh! Bättre?!" Tamlin hade gjort det omöjliga, och blivit bättre. Och nu kunde inga prognoser längre göras, inget mönster att jämföra med. Tamlin var, och förblev till sin död, min vackre ovanlige och mjuke pojke.

Under hösten 2008 bodde jag i Stockholm och till min förvåning hittade jag en av hälsoprograms-veterinärena på min klinik. Jag tog dit Tamlin, lite oroad över att han varit låg några dagar. Resultatet kan sägas vara rätt lustigt. Tamlin blev av med sin diagnos och satt på eqivocal igen. Han fick bytt medicin till ACE-hämmare och omscannades redan en månad senare, och var åter mild HCM. Hans resultat under 07/08 bedömdes som felaktiga mätningar, eftersom nuvarande resultat liknade det första som gjordes. Men den lystna blicken gällde framför allt Tamlins ålder, och jag sa skämtsamt att han kunde få Tamlins hjärta först när jag var klar med det - just nu behövde Tamlin det själv. Och till slut var det så det kom att bli, när vi inte längre behövde det skickades Tamlin till SVA för veterinärens räkning. Tyvärr kom Tamlin ändå att dö av sin HCM, och det trasiga hjärtat var inte längre till nytta för honom.

Hösten 2009 blev Tamlin sjuk. Jag trodde att det var hjärtat som gett upp och åkte akut till Blå Stjärnan med honom. Men ultraljud av hjärtat och röntgen av lungorna visade att det var något annat som felade. Tamlin hade fått en okänd infektion och blev inlagd. Några dagar senare fick en matstrejkande kille komma hem igen, och bara komma tillbaka för uppvätskning. Stackarn avskydde att vara inlagd, men hemma kunde han trugas att äta lite. Vi fick aldrig veta vad det var för infektion som drabbat honom, förmodligen ett virus eftersom antibiotikan inte verkade hjälpa - det som hjälpte var tid och vätska, och infektionen gick tillbaka till återbesöket. Men eftersom hans hjärta scannats på samma sätt som tidigare, och de resultat han haft 07/08 bedömdes som felaktiga, ställdes han av medicinen. Hans sjukdom bedömdes nu som i det närmsta statisk. Denna bedömning skulle visa sig felaktig.

Jag märkte inte att Tamlin försämrades under hösten, förmodligen för att jag förväntat mig en gradvis förbättring från infektionen. Egentligen vet jag att jag såg att han låg mer still, att han sökte värme och inte riktigt var lika pigg som tidigare. Men jag förstod aldrig, eftersom hjärtat varit så fint på scanningen. Jag litade på veterinärernas bedömning. Och så sent som tre dagar innan sin död lekte han glatt med en upphittad tampong som han sedan gav i present till grannen under oss.

På kvällen den 16 december kände jag i magen att något inte var som det skulle. Jag kunde få honom att jaga torrfoder men jag trodde ändå att något var fel. Men inte mitt-i-natten-till-stora-sjukhuset-fel. Morgonen efter åkte vi till vår närmsta klinik. Jag uppfattade att han var lite uttorkad och fick det bekräftat på kliniken. Hans blodvärden var fina, bukröntgen var fin, men blodserum var gult så man misstänkte ändå att han hade någon form av leverproblem, bara att det inte hunnit visa sig på levervärdet än. Tamlin låg inne över dagen med dropp. Och som vårdgivare måste jag ge Husdjurshälsan i Högsbo en stor eloge, de har inte så avancerad vård - men det jag fick veta om omsorgen gjorde mig varm i hjärtat. Tamlin sökte värme och eftersom inga hundar var inne fick han komma ut ur buren och bäddades ned vid ett element. Och förvånande nog åt han faktiskt själv trots att han var inlagd.

När jag skulle hämta honom på kvällen upptäcktes att han plötsligt, någon timma efter senaste tempning, fått feber. Han fick febernedsättande och vi beordrades att åka till jour om tempen inte gått ned till kl 22. Tamlin skulle annars läggas in för vidare utredning nästa morgon. I möjligaste mån skulle jag se till att han låg svalt. På kvällen hade tempen gått ned och vi la oss att sova. Tamlin grävde intensivt i täcket och jamade åt mig att jag var skitdum som inte ville släppa in honom i värmen. Veterinärens råd till trots gav jag upp och lät honom sova under täcket som vanligt. Det skulle bli sista gången.

Klockan var strax efter 3 när jag vaknade av att Tamlin andades hastigt. Det var ingen tung andning men den var snabb och lite ansträngd. Jag vaknar normalt inte av flera väckarklockor, men när andningen ändrades var det som att alla alarm gick igång. Jag funderade aldrig och tittade inte ens ordenligt på honom innan jag plockade åt mig mobiltelefonen och ringde taxi. Mindre än 10 minuter efter att jag vaknat satt vi i taxin, matte fortfarande i nattkläder, och Tamlin skrevs in på Blå Stjärnan innan halv 4 på morgonen. Tamlin fick svårt att andas när vi redan var inne. Första lungröntgen på natten visade en mindre mängd vätska, som inte riktigt kunde förklara varför han hade andnöd. Det skulle visa sig att vi helt enkelt var inne väldigt tidigt i processen, för under dagen fyllde lungorna på med vätska. Vid lunch fick jag veta att Tamlin hade lungödem och vårdades i syrgasbur sedan morgontimmarna. Vi kom överens om att de skulle göra ultraljud på hjärtat och så fick vi bestämma vidare därifrån. På sjukhuset var de fortfarande positiva och trodde att svikten kunde hävas. Jag minns inte att jag ringde mamma och snyftade "Han drunknar" men jag inser att jag hade förstått i samma stund jag fick veta att ödemet var ett faktum. Älskade kämpen kunde inte kämpa mer. Men det var nästan omöjligt att ge upp. Mamma påminde mig flera gånger om att jag redan 2007 bestämt att Tamlin inte skulle vårdas mer om han sviktade eftersom chanserna till ett gott liv därefter är så små. Ytterligare några timmar senare kom beskedet att utrymmet i hjärtat var i det närmsta utraderat och att bedömningen från kardiologen var att det inte fanns några hinder för att avsluta Tamlins liv. Det var den mest definitiva bedömning jag någonsin hört från det stora sjukhuset, under eftermiddagen skulle jag komma att höra ännu en från IVA-veterinären. Det fanns en möjlighet att rädda Tamlin med ytterligare vård, och så småningom hemgång med blodförtunnande, betablockerar, ACE-hämmare och vätskedrivande. Men risken för svikt igen inom några månader nästan absolut, och chansen att ännu en gång hinna före det akuta skedet minimal. Tamlin hade kommit till slutet, han var beredd även om jag inte var det. När jag inte klarade att ta beslutet i ord, när jag inte orkade ge upp - då kom veterinären till undsättning och bestämde att vi tar in Tamlin på rummet (han var kvar i syrgas eftersom hans allmäntillstånd försämrades snabbt i vanlig luft). Hon hämtade också in lugnande för att förbereda slutet.

Tamlin kom in i en filt med en vårdare, han kunde inte längre hålla temperaturen uppe på egen hand. När han såg mig kravlade han ur filten och ålade över bordet och stoppade huvudet i min urringning. Det var hjärtskärande att den sista ansträngningen i hans liv var att ta sig till mig, övertygad om att den enda trygga platsen i världen är mattes armar. Så fick han somna in liggande i min famn, nöjd med att matte kommit tillbaka när han var som ynkligast. Han somnade inte av den lugnande sprutan, men andningen blev mer avslappnad och han tittade lite på oss när veterinären gav honom den sista dosen. Och knappt hade den kommit in förrän hjärtat slutade slå, så oerhört trött av påfrestningen att försöka slå sina egna slag - men långt senare än vi trott. Döden var trygg och lugn, och jag stannade länge med min döde i famnen.

I efterhand är det osäkert om mätningarna 07/08 verkligen var felmätningar, och den sista veterinär Tamlin hade verkade också lita på de bedömningar den veterinären gjort. I ljuset av att Tamlin dog endast tre månader efter att hans medicin tagits bort, är det också möjligt att tänka sig att medicinen fungerat. Jag skulle kunna vara arg och bitter, och kanske hade jag varit det om döden varit så traumatisk som HCM-död ofta blir, men jag är bara tacksam att vi fick sluta medan livet fortfarande var gott och att Tamlin aldrig upplevde den dödsångest som ofta förknippas med lungödem eftersom han hela tiden vårdades i syrgas. Jag vet att det idag inte anses finnas någon profylaktisk behandling för katter med HCM, och att det var i enlighet med det som Tamlin slapp medicinen sina sista månader. Fast det inte var tänkt så kan vi kanske på sikt få lära oss något av Tamlins död, om det nu faktiskt var så att medicinen pressade tillbaka förändringarna och fick hjärtat att fungera normalt. Det kommer vi aldrig få veta. Den obduktion som genomförts kommer enbart att kunna svara på om Tamlin dog av HCM eller om infektionen han fick i september påverkat hans hjärta. Jag bär i alla fall Tamlin med mig, han lärde mig att leva i dödens väntrum med en sällsam tillförsikt. Och måste jag någon gång göra det igen, vet jag att jag kommer att göra honom rättvisa varje steg av den vägen. Och jag är tacksam för det goda slutet, och för vården han fick. Jag är tacksam för alla ord till mig från er härinne, tacksam för varje veterinär och varje vårdare som genom åren förmått se honom för den fantastiska kämpe han var och förblev ända till sin sista ansträngning att komma tillbaka till min famn.

På himlen brinner en ny stjärna bland de andra som redan lämnat oss. Och därifrån väntar de på alla dem som måste gå efter. Farväl Tamlin, kämparnas konung, lys väg för dem som ska hitta sin nya plats på himlavalvet.

På himlen lyser en ny stjärna

Den stjärnan är min älskade Tamlin som idag fått somna in efter ett knappt dygns kamp med lungödem orsakat av hans hjärtsjukdom. I mattes armar somnade en kall och ledsen lite taliban som ändå var uppenbart glad att matte kommit tillbaka. En nos i armhålan, vilande i sin människas famn - kan det oundvikliga egentligen bli bättre när det måste ske?

Tamlin slapp all den ångest som många av hans sjuka likar fått uppleva, och vårdades med syrgas till dess beslutet var fattat. Han var en trött kisse, och en mycket sjuk kisse. Så sent som för tre dagar sedan busade han glad i hågen med en tampong, igår åt han själv efter att ha fått gå hem från veterinären för natten, efter att hans lungröntgen var fin. Inatt fick han akut föras till djursjukhuset, bara timmar efter senaste röntgen fanns nu vätska där och Tamlin skulle ha drunknat i sina egna lungor om han fått stanna hemma. Jag är djupt tacksam att vi ändå fick sluta såhär, i frid, med en diagnos som för så många andra inneburit helt andra minnen än dem jag nu bär.

Farväl älskade.

Högsta vinsten

Idag känns det verkligen så. Som att jag dragit högsta vinsten i ett galet lotteri. Nästan att jag känner dåligt samvete för alla andra ägare till HCM-katter som inte drar denna vinst. Och absurt nog än mer dåligt samvete inför Tamlins släktingar. Men inget dåligt samvete kan döva känslan av genuin glädje.

När liten fick somna i september noterade jag till min förbluffning att det var en av pp-veterinärerna som hade hand om ultraljuden på kliniken. Och då passade jag på att boka in min då trötte Tamlin för skanning. För jag var lite undrande. Det var ett chockartat besök. För det första underkändes tidigare veterinärens skanningar. Det kunde inte ha varit så illa, för nuvarande resultat var i princip desamma som de första, som en av de andra pp-veterinärerna bedömt. För det andra var han inte nöjd med medicineringen, så den byttes hastigt och lustigt mot ACE-hämmare. Och eftersom förmaket inte var förstorat togs acetylsalisylsyran bort helt. Dessutom var han fundersam över själva diagnosen. Han tyckte snarast att hela hjärtat var förstorat, inte en vänstersidig förstoring som det "bör" vara. Och att en 9-årig katt skulle vara så ok vid HCM var märkligt, var det verkligen HCM? Så ut därifrån gick vi utan HCM-diagnos, med en eqivocal-bedömning. Prover togs för att utesluta njurproblem eller sköldskörtelproblem då dessa orsakar HCM-liknande förändringar på hjärtat. Vid dagens uppföljningsbesök förstod jag att han faktiskt trott att det skulle vara något av dessa som var fel, snarare än HCM. Men det var inga fel på proverna.

Första månaden med ACE-hämmare var hemsk, och jag helt klart övertygad om att jag höll på att döda Tamlin - att det var betablockaden som hållit honom vid liv. Fånigt eftersom jag faktiskt vet att ingen av medicinerna enligt läkemedelsverket är att föredra framför den andra, men när det nu blivit så bra... då var det hemskt att det inte var bra. Tamlin var ett vrak av sig själv. Han sov sov och sov. Och sedan vände det. Sedan blev det bättre, bättre än innan den trötthet som först fick mig att söka veterinär. Idag var det slagsmål vid skanningen så jag inser att han faktiskt är bättre än han varit på över ett år. Än är det liv i gubben.

Idag fick vi tillbaka HCM-diagnosen. Faktiskt var jag lättad. Det var så konstigt att inte ha den, att han inte var sjuk fast han var sjuk och att han har avkommor med HCM som han i så fall inte skulle vara upphov till. Bättre att veta var eländet kommer ifrån, faktiskt... HCM är något jag lärt mig att leva med, och jag tror faktiskt att jag absurt nog kände mig vilsen med en sjuk katt vars sjukdom inte hade ett namn. Nu har den ett namn. Ett egentligen skrämmande namn, men det är ett namn jag känner. Någonstans på vägen slutade jag att vara rädd. Jag kom att inse att döendet var en del av levandet. Jag har tagit in dessa katter i mitt liv, och hur krånglig vägen än blir ska jag följa dem på den. Till sista andetaget. Liten levde hela sitt liv hos mig. Hon somnade trygg i mina armar, utan att förstå. Så kommer även Tamlin att dö. Smärtan var inte längre så skräckinjagande. HCM är en del av vårt liv. Jag hade önskat mig en frisk katt. Nu har jag inte det. Jag har en sjuk katt. Och namnet säger mig att det inte finns något jag kan göra för att ta bort det onda. Det är en lättnad. Jag har gjort allt. Kommer slutet behöver jag inte fundera över om jag kunde gjort något annorlunda. Det kunde jag inte. Detta är en strid som man inte kan vinna.

Ändå känns det som att vi vunnit idag. Jag har alltid vetat att Tamlin är exeptionell, men det är alltid skönt när någon verifierar det. Vi menar förstås inte samma sak jag och veterinären, men stjärnstatusen minskar inte. I veterinärens ögon är det speciella med Tamlin att han har passerat 9 år, att han har HCM och att hans HCM ännu inte har gett honom ett förstorat förmak. Faktiskt så speciell att han aldrig haft någon liknande på sitt bord förut. Tamlin är en gammal katt för att ha HCM, och han är definitivt för gammal för att vara utan komplikationer. I och med att förmaket inte är förstorat finns i nuläget ingen risk för lungödem och svikt (då blodet inte får plats och stasas bakåt upp mot lungorna, där vätskan släpps ur de sprängfyllda kärlen för att minska blodvolymen) och ingen risk för blodproppar (då blodet står på vänt i förmaket och hinner koagulera innan det blir plats i hjärtat). Tamlin har goda möjligheter att leva i flera år till, vilket är obegripligt med tanke på att detta med största sannolikhet är den ärftliga formen av HCM. Just det där lilla ordet fastnade när allt annat blev till gröt. År. Jag som räknat veckor och månader, som tagit varje månad som en seger över den prognos som skulle ha tagit Tamlin ifrån mig i början av året. År. Vi har år. Det gick inte att undgå att veterinären fann honom en aning intressant. Så intressant att han vill fortsätta skanna Tamlin. Och pro bono dessutom. Om vi bara tar oss till ett ställe där han skannar. Det är lite meckigt, men klart värt det. Jag vill ju ha förstklassig skanning och slippa det stora sjukhuset jag inte gillar - han vill titta på den konstiga katten som inte följer mönstret. Och han satte emfas vid att vad än Tamlin dör av vill han att Tamlin obduceras. Jag förklarade att det var en knepigare kostnadsfråga än skanningarna. Och fick visst hopp om att det kanske kan lösas när den dagen kommer. För Tamlin är intressant. Lättnad för Tamlins matte det...

Jag har legat i sängen och tittat på Tamlin, faschinerad över att vi nu har ett liv framför oss och inte det eviga nu som varit vår vardag i 1,5 år. Inte förrän nu inser jag att tidlösheten varit krävande, att det varit svårt att hela tiden vänta sig att döden kikar fram. Han ska skannas om ett år, efter att ha skannats var tredje månad. Ett år. Och han förväntas leva om ett år. Ett helt år. Och vi fick mediciner som räcker över två år. Han förväntas leva. Jag har ett stort leende på läpparna när jag skriver det. Jag är nästan lite euforiskt fnissig. Domen har lyfts. Det har varit en dålig höst i mitt katthushåll. Men Tamlin har en j-ligt bra vinter.

Nu sover liten

Så har liten till slut fått somna. Och hon dog som hon levde, envis in i det sista. Liten hade inga njurar kvar, två skrumpna russin bara. Och inga blodkärl att sticka sprutan i fanns att finna, så det blev lugnande för att vänta med stöket tills hon var alltför borta för att förstå och känna. Men lillaste envisan ville inte. En halvtimma efter sprutan traskade hon fortfarande omkring framför fönstret där man kunde se hundarna och diskuterade okända ting utan synbar oro. En spruta till, och först då ville lillan sova, ihopkrupen i mattes knä. Så fick hon somna som hon sovit varje natt i hela sitt liv, ovanpå matte. Den enda som var rädd för döden var förstås jag, Geisha kan inte förstå såna koncept. Katten som varit min sedan jag var 19 år, är borta. Men det var ett bra liv. Och det var en bra död.

Kortet är från igår i sängen, uthälld för att få magkli och gos...

Tamlin mår bra!

Jag och Tamlin bor nu åtskilda i 4 månader. Han skulle ju dö inom några månader i november förra året, och jag planerade att gå i skolan på annan ort en termin nu under hösten. Hur tragiskt och förtvivlat det än var så var det ändå en möjlig planering. Men Tamlin ville annorlunda. Han fortsatte tuffa på på sina mediciner. Och jag såg, även om jag inte vågade se, att det faktiskt var mer liv i Tamlin igen. Fler låtsasgräl med Geisha, mer matgruff med Wille... Sista kontrollen verifierade det. Förbluffande nog var hans hjärta nästan normalt nu. Sammandragningar och rytm som hos en frisk katt, och väggarna bara en aning tjockare än normalt. Medicinen fungerade sent, men den fungerade. Nu finns inga prognoser att göra, det är omöjligt att förutse hur länge medicinen fungerar. Men just nu, just här, är Tamlin vid god hälsa. Tillfälligt bor han hos min mamma och pappa, där han med en självklarhet som bara han kan uppbåda, har installerat sig i huset där det redan bor tre katter. Han har installerat sig på liggplatsen bredvid TV'n och har därifrån låtit de andra fräsa av sig utan att med en min låta märka att det skulle vara upprörande. Dessutom har han varit på äventyr. Mammas tre katter får gå ut som de vill, men Tamlin har alltid låtit oss veta att det är en hård bestraffning att tvingas gå ut längre än på balkongen. Och han har följt mönstret. Han har gått ut på altanen och lagt sig där, och upptäckarlusten har inte sträckt sig längre. Tills för några dagar sedan. När natten kom fanns ingen Tamlin. Han hade fått sin medicin och därefter hade mamma inte noterat att dörren fortfarande var öppen. Så i något som förmodligen var den kortvariga medicineringsfrustrationen hade Tamlin helt sonika lämnat lägenheten och trädgården. Och stod ingenstans att finna. Mor och far gick runt med ficklampa och lyckades väl nosa upp varenda katt i området, utom Tamlin. Mamma bestämde sig för att avvakta morgonen, sjukskriva sig från jobbet och leta då (samt ringa polis och DV). Sedan kröp hon ihop i soffan med altandörren öppen ifall han skulle söka sig hem under natten. Och under morgontimmarna tassar herrn mycket riktigt in. Var han varit är ett mysterium, för öron och rygg var varma som om han varit inomhus (Tamlin har knappt päls på ryggen så han brukar ha tröja på sig för att inte bli kall, men det hade han ju inte nu). Inte förrän då vågade mamma berätta att han ens varit borta för mig... Jag kunde lugna henne med att jag faktiskt inte blir arg när de tappar bort Tamlin. För mig är det en lättnad att han har någonstans att bo, med någon som är villig att sköta pillet med medicinering. Att det innebär risker då hennes katter går ut, är något jag måste ta med i beräkningen. Men självklart hoppas jag att hon inte ska lära Tamlin att han är en utekatt, för det vore förödande för vårt fortsatta liv i lägenheten när jag kommer tillbaka. För vi har ett sådant att se fram emot, ett liv som inte fanns på världskartan för bara ett halvår sedan.

Lycka är också att jag faktiskt hittade en liten lägenhet, att Wille är kvar hos mig och lever. Att han trivs här och får vara med ännu en tid.

Tyvärr visade veterinärbesöket att kattkompisen Geisha (som är med mig nu, jag bor i en etta med de andra två men det blev för trångt för allesammans och Tamlin klarar boende med andra bäst av de tre, de andra är lite tokiga av att inte ha haft bra och stabila hem hela sitt liv) är döende. Hennes njurar fungerar sämre och sämre, nu har hon ett värde 6 gånger högre än normalt. Trots att hon behandlas med medicinsk kost. Det finns helt enkelt inget mer att göra för henne nu. Hon behöver inga fler återkontroller nu, vi är på sista tiden av hennes 9-åriga liv. Nästa gång vi kommer till veterinären är för att dö. Jag får erkänna att jag är rädd, räddare än jag någonsin varit för en avlivning. Geisha är min första katt, jag har haft henne sedan jag slutade gymnasiet och fick den första bostad som var tillräckligt stor för katt. Det är också svårt att ta in att det inte finns något kvar att göra, denna lilla olyckskatt har varit igenom så mycket att jag har svårt att ta det på allvar. Hon överlever ju allt. I sitt inte så långa liv tror jag ändå att jag haft henne inneliggande i sammanlagt 14 dagar, vilket för en katt är ganska mycket eftersom man går hem så snart medicineringen med god vilja kan skötas hemma. 3 gånger har jag förberetts på att hon inte ska överleva, 3 gånger har hon kommit tillbaka till mig. Däremellan en mängd icke livshotande tillstånd. Hon har helt enkelt ingen motståndskraft. Det blev uppenbart redan när hon var 6 månader och hade behandlats för gingivit till dess antibiotika inte hjälpte mer. Men hon har en okuvlig livsvilja, hon kommer tillbaka. Men det gör hon inte nu. Nu är det mer än den lilla lilla kroppen klarar. Och jag förstår det. Nu blir det inte mer. Nu får hon leva till det börjar gå utför med allmäntillståndet. Då får jag för sista gången ge henne den enda behandling jag kan ge henne. Inga mer dropp, ingen antibiotika, inget kortison. Inga blodprov och kontroller (vi har nu i två års tid varit på kontroll var tredje månad) Det är över. Hon har redan gett så mycket mer än vad hon borde kunnat göra. Det är mer förvånande att hon fortfarande lever 8 år efter att kastraktionen höll på att sluta i katastrof när hennes hjärta höll på att stanna, än att hon nu ska dö ifrån mig. Det är mer förvånande att hennes allmäntillstånd är helt opåverkat fortfarande än att njurarna 8 månader efter akut svikt faktiskt ger upp. Ännu en tid, ännu några veckor får jag sova med henne på bröstkorgen. Hur ska jag sova sedan? I 9 långa år har hon sovit där, de få nätter jag sovit utan henne har jag sovit oroligt och saknat henne. Nu ska jag sova varje natt utan hennes tyngd, utan att vakna för att spotta ut plymsvansen ur munnen. Aldrig är ett långt ord. Och jag är rädd. Jag drömmer om det på nätterna, mardrömmar om avlivningar som misslyckas och om den panikartade känslan i kroppen av att hålla mig lättsam och lugn till dess hon somnat för sista gången. Jag är inte redo än. Men hon är snart redo, vare sig jag vill eller inte. Men ännu en liten tid, ännu någon vecka eller ett par.

For googlers

This is an odd posting as it is neither in Swedish nor about the health of my cat, strictly speaking. But I was e-mailed by a foreign breeder who found this blog but did not understand it. Only what cat I was describing and that it had something to do with the hereditary disease HCM. And I could confirm her fear of course (as my swedish readers already know)

So this post is only to make the knowledge of Tamlins disease allegible not only to swedes as I do not know all of Tamlins offspring or owners. This posting will be searchable on search engines.

Rusans Tamlin has been diagnosed with HCM. He was diagnosed in may of 2007 and has given HCM-positive offspring. Tamlin himself is doing ok but has been given a "severe" diagnose in januari of 2008 and is medicated. People requesting his scanning-results will be e-mailed those. The information about Tamlins disease is of course public and can be found in PawPeds. And since the question about him not being scanned before breeding has been raised, I ask you to remember that Tamlin was born in 1999 - before scanning was done in a structured fashion as far as I know. Furthermore, I myself have not used Tamlin for breeding, but bought Tamlin after his retirement. I went public with his results as soon as I myself knew of his illness.

Älska det man har

Jag brukar skämtsamt säga till veterinären när jag är där med gänget att jag har beställt en frisk katt nästa gång - att jag inte vill uppleva de senaste åren igen. Och det är ju sant, så långt som sanningar går. För även om jag inte vill gå igenom sjukdom och att leva i dödens väntrum (vilket faktiskt är mycket värre för den som kan jämföra) en gång till, så uppskattar jag ju livet som det är. Jag älskar mina sjuklingar, och ibland så mycket mer så som de inte ger upp. Tamlins "några månader" har blivit till 8 månader nu. Och han lever. Han vill faktiskt fortsätta vara kvar.

Och Geishan som har varit vid dödens tröskel och vänt två gånger. Där ingen trott eller vågat tro. Första gången sådär vansinnigt nära att återbesöket efter att hon gått upp i vikt blev till en busshållplats för alla som varit inblandade, inte förrän då förstod jag hur på håret det varit. Och 1,5 år senare var det på håret igen. Njurvärdet rusade och jag fick till och med besluta om att avlivning fick ske utan min närvaro om det var befogat. Ändå kom hon tillbaka till mig igen. Och trots att njurvärdet är högt så är vikten och allmäntillståndet fullt normalt.

Och så lille älskade Wille. Wille som sparkades, trampades skars och slutligen lämnades av sin ägare. Som flyttade in utan att jag fick något att säga till om alls. Vars njurar och kropp är rätt trasiga, men som alltid alltid spinner om du så mycket som tittar på honom. Som inte fattat att brevbäraren inte kommit med en kattlåda, men som i alla fall efter 8 år fattat att sängen inte ska användas. Som i augusti ska lämna oss för himlen. Alltför trasig för att klara att matte ska vara borta, och med alltför trasiga njurar för att bråka med honom mer.

Det är sant att jag aldrig aldrig mer skulle vilja gå igenom det vi nu går igenom. Men jag skulle inte vilja slippa det vi nu har för en minut. För jag älskar det faktiskt. Här och nu. Och jag skulle inte vilja vara utan det.