Högsta vinsten

Idag känns det verkligen så. Som att jag dragit högsta vinsten i ett galet lotteri. Nästan att jag känner dåligt samvete för alla andra ägare till HCM-katter som inte drar denna vinst. Och absurt nog än mer dåligt samvete inför Tamlins släktingar. Men inget dåligt samvete kan döva känslan av genuin glädje.

När liten fick somna i september noterade jag till min förbluffning att det var en av pp-veterinärerna som hade hand om ultraljuden på kliniken. Och då passade jag på att boka in min då trötte Tamlin för skanning. För jag var lite undrande. Det var ett chockartat besök. För det första underkändes tidigare veterinärens skanningar. Det kunde inte ha varit så illa, för nuvarande resultat var i princip desamma som de första, som en av de andra pp-veterinärerna bedömt. För det andra var han inte nöjd med medicineringen, så den byttes hastigt och lustigt mot ACE-hämmare. Och eftersom förmaket inte var förstorat togs acetylsalisylsyran bort helt. Dessutom var han fundersam över själva diagnosen. Han tyckte snarast att hela hjärtat var förstorat, inte en vänstersidig förstoring som det "bör" vara. Och att en 9-årig katt skulle vara så ok vid HCM var märkligt, var det verkligen HCM? Så ut därifrån gick vi utan HCM-diagnos, med en eqivocal-bedömning. Prover togs för att utesluta njurproblem eller sköldskörtelproblem då dessa orsakar HCM-liknande förändringar på hjärtat. Vid dagens uppföljningsbesök förstod jag att han faktiskt trott att det skulle vara något av dessa som var fel, snarare än HCM. Men det var inga fel på proverna.

Första månaden med ACE-hämmare var hemsk, och jag helt klart övertygad om att jag höll på att döda Tamlin - att det var betablockaden som hållit honom vid liv. Fånigt eftersom jag faktiskt vet att ingen av medicinerna enligt läkemedelsverket är att föredra framför den andra, men när det nu blivit så bra... då var det hemskt att det inte var bra. Tamlin var ett vrak av sig själv. Han sov sov och sov. Och sedan vände det. Sedan blev det bättre, bättre än innan den trötthet som först fick mig att söka veterinär. Idag var det slagsmål vid skanningen så jag inser att han faktiskt är bättre än han varit på över ett år. Än är det liv i gubben.

Idag fick vi tillbaka HCM-diagnosen. Faktiskt var jag lättad. Det var så konstigt att inte ha den, att han inte var sjuk fast han var sjuk och att han har avkommor med HCM som han i så fall inte skulle vara upphov till. Bättre att veta var eländet kommer ifrån, faktiskt... HCM är något jag lärt mig att leva med, och jag tror faktiskt att jag absurt nog kände mig vilsen med en sjuk katt vars sjukdom inte hade ett namn. Nu har den ett namn. Ett egentligen skrämmande namn, men det är ett namn jag känner. Någonstans på vägen slutade jag att vara rädd. Jag kom att inse att döendet var en del av levandet. Jag har tagit in dessa katter i mitt liv, och hur krånglig vägen än blir ska jag följa dem på den. Till sista andetaget. Liten levde hela sitt liv hos mig. Hon somnade trygg i mina armar, utan att förstå. Så kommer även Tamlin att dö. Smärtan var inte längre så skräckinjagande. HCM är en del av vårt liv. Jag hade önskat mig en frisk katt. Nu har jag inte det. Jag har en sjuk katt. Och namnet säger mig att det inte finns något jag kan göra för att ta bort det onda. Det är en lättnad. Jag har gjort allt. Kommer slutet behöver jag inte fundera över om jag kunde gjort något annorlunda. Det kunde jag inte. Detta är en strid som man inte kan vinna.

Ändå känns det som att vi vunnit idag. Jag har alltid vetat att Tamlin är exeptionell, men det är alltid skönt när någon verifierar det. Vi menar förstås inte samma sak jag och veterinären, men stjärnstatusen minskar inte. I veterinärens ögon är det speciella med Tamlin att han har passerat 9 år, att han har HCM och att hans HCM ännu inte har gett honom ett förstorat förmak. Faktiskt så speciell att han aldrig haft någon liknande på sitt bord förut. Tamlin är en gammal katt för att ha HCM, och han är definitivt för gammal för att vara utan komplikationer. I och med att förmaket inte är förstorat finns i nuläget ingen risk för lungödem och svikt (då blodet inte får plats och stasas bakåt upp mot lungorna, där vätskan släpps ur de sprängfyllda kärlen för att minska blodvolymen) och ingen risk för blodproppar (då blodet står på vänt i förmaket och hinner koagulera innan det blir plats i hjärtat). Tamlin har goda möjligheter att leva i flera år till, vilket är obegripligt med tanke på att detta med största sannolikhet är den ärftliga formen av HCM. Just det där lilla ordet fastnade när allt annat blev till gröt. År. Jag som räknat veckor och månader, som tagit varje månad som en seger över den prognos som skulle ha tagit Tamlin ifrån mig i början av året. År. Vi har år. Det gick inte att undgå att veterinären fann honom en aning intressant. Så intressant att han vill fortsätta skanna Tamlin. Och pro bono dessutom. Om vi bara tar oss till ett ställe där han skannar. Det är lite meckigt, men klart värt det. Jag vill ju ha förstklassig skanning och slippa det stora sjukhuset jag inte gillar - han vill titta på den konstiga katten som inte följer mönstret. Och han satte emfas vid att vad än Tamlin dör av vill han att Tamlin obduceras. Jag förklarade att det var en knepigare kostnadsfråga än skanningarna. Och fick visst hopp om att det kanske kan lösas när den dagen kommer. För Tamlin är intressant. Lättnad för Tamlins matte det...

Jag har legat i sängen och tittat på Tamlin, faschinerad över att vi nu har ett liv framför oss och inte det eviga nu som varit vår vardag i 1,5 år. Inte förrän nu inser jag att tidlösheten varit krävande, att det varit svårt att hela tiden vänta sig att döden kikar fram. Han ska skannas om ett år, efter att ha skannats var tredje månad. Ett år. Och han förväntas leva om ett år. Ett helt år. Och vi fick mediciner som räcker över två år. Han förväntas leva. Jag har ett stort leende på läpparna när jag skriver det. Jag är nästan lite euforiskt fnissig. Domen har lyfts. Det har varit en dålig höst i mitt katthushåll. Men Tamlin har en j-ligt bra vinter.

Nu sover liten

Så har liten till slut fått somna. Och hon dog som hon levde, envis in i det sista. Liten hade inga njurar kvar, två skrumpna russin bara. Och inga blodkärl att sticka sprutan i fanns att finna, så det blev lugnande för att vänta med stöket tills hon var alltför borta för att förstå och känna. Men lillaste envisan ville inte. En halvtimma efter sprutan traskade hon fortfarande omkring framför fönstret där man kunde se hundarna och diskuterade okända ting utan synbar oro. En spruta till, och först då ville lillan sova, ihopkrupen i mattes knä. Så fick hon somna som hon sovit varje natt i hela sitt liv, ovanpå matte. Den enda som var rädd för döden var förstås jag, Geisha kan inte förstå såna koncept. Katten som varit min sedan jag var 19 år, är borta. Men det var ett bra liv. Och det var en bra död.

Kortet är från igår i sängen, uthälld för att få magkli och gos...

Tamlin mår bra!

Jag och Tamlin bor nu åtskilda i 4 månader. Han skulle ju dö inom några månader i november förra året, och jag planerade att gå i skolan på annan ort en termin nu under hösten. Hur tragiskt och förtvivlat det än var så var det ändå en möjlig planering. Men Tamlin ville annorlunda. Han fortsatte tuffa på på sina mediciner. Och jag såg, även om jag inte vågade se, att det faktiskt var mer liv i Tamlin igen. Fler låtsasgräl med Geisha, mer matgruff med Wille... Sista kontrollen verifierade det. Förbluffande nog var hans hjärta nästan normalt nu. Sammandragningar och rytm som hos en frisk katt, och väggarna bara en aning tjockare än normalt. Medicinen fungerade sent, men den fungerade. Nu finns inga prognoser att göra, det är omöjligt att förutse hur länge medicinen fungerar. Men just nu, just här, är Tamlin vid god hälsa. Tillfälligt bor han hos min mamma och pappa, där han med en självklarhet som bara han kan uppbåda, har installerat sig i huset där det redan bor tre katter. Han har installerat sig på liggplatsen bredvid TV'n och har därifrån låtit de andra fräsa av sig utan att med en min låta märka att det skulle vara upprörande. Dessutom har han varit på äventyr. Mammas tre katter får gå ut som de vill, men Tamlin har alltid låtit oss veta att det är en hård bestraffning att tvingas gå ut längre än på balkongen. Och han har följt mönstret. Han har gått ut på altanen och lagt sig där, och upptäckarlusten har inte sträckt sig längre. Tills för några dagar sedan. När natten kom fanns ingen Tamlin. Han hade fått sin medicin och därefter hade mamma inte noterat att dörren fortfarande var öppen. Så i något som förmodligen var den kortvariga medicineringsfrustrationen hade Tamlin helt sonika lämnat lägenheten och trädgården. Och stod ingenstans att finna. Mor och far gick runt med ficklampa och lyckades väl nosa upp varenda katt i området, utom Tamlin. Mamma bestämde sig för att avvakta morgonen, sjukskriva sig från jobbet och leta då (samt ringa polis och DV). Sedan kröp hon ihop i soffan med altandörren öppen ifall han skulle söka sig hem under natten. Och under morgontimmarna tassar herrn mycket riktigt in. Var han varit är ett mysterium, för öron och rygg var varma som om han varit inomhus (Tamlin har knappt päls på ryggen så han brukar ha tröja på sig för att inte bli kall, men det hade han ju inte nu). Inte förrän då vågade mamma berätta att han ens varit borta för mig... Jag kunde lugna henne med att jag faktiskt inte blir arg när de tappar bort Tamlin. För mig är det en lättnad att han har någonstans att bo, med någon som är villig att sköta pillet med medicinering. Att det innebär risker då hennes katter går ut, är något jag måste ta med i beräkningen. Men självklart hoppas jag att hon inte ska lära Tamlin att han är en utekatt, för det vore förödande för vårt fortsatta liv i lägenheten när jag kommer tillbaka. För vi har ett sådant att se fram emot, ett liv som inte fanns på världskartan för bara ett halvår sedan.

Lycka är också att jag faktiskt hittade en liten lägenhet, att Wille är kvar hos mig och lever. Att han trivs här och får vara med ännu en tid.

Tyvärr visade veterinärbesöket att kattkompisen Geisha (som är med mig nu, jag bor i en etta med de andra två men det blev för trångt för allesammans och Tamlin klarar boende med andra bäst av de tre, de andra är lite tokiga av att inte ha haft bra och stabila hem hela sitt liv) är döende. Hennes njurar fungerar sämre och sämre, nu har hon ett värde 6 gånger högre än normalt. Trots att hon behandlas med medicinsk kost. Det finns helt enkelt inget mer att göra för henne nu. Hon behöver inga fler återkontroller nu, vi är på sista tiden av hennes 9-åriga liv. Nästa gång vi kommer till veterinären är för att dö. Jag får erkänna att jag är rädd, räddare än jag någonsin varit för en avlivning. Geisha är min första katt, jag har haft henne sedan jag slutade gymnasiet och fick den första bostad som var tillräckligt stor för katt. Det är också svårt att ta in att det inte finns något kvar att göra, denna lilla olyckskatt har varit igenom så mycket att jag har svårt att ta det på allvar. Hon överlever ju allt. I sitt inte så långa liv tror jag ändå att jag haft henne inneliggande i sammanlagt 14 dagar, vilket för en katt är ganska mycket eftersom man går hem så snart medicineringen med god vilja kan skötas hemma. 3 gånger har jag förberetts på att hon inte ska överleva, 3 gånger har hon kommit tillbaka till mig. Däremellan en mängd icke livshotande tillstånd. Hon har helt enkelt ingen motståndskraft. Det blev uppenbart redan när hon var 6 månader och hade behandlats för gingivit till dess antibiotika inte hjälpte mer. Men hon har en okuvlig livsvilja, hon kommer tillbaka. Men det gör hon inte nu. Nu är det mer än den lilla lilla kroppen klarar. Och jag förstår det. Nu blir det inte mer. Nu får hon leva till det börjar gå utför med allmäntillståndet. Då får jag för sista gången ge henne den enda behandling jag kan ge henne. Inga mer dropp, ingen antibiotika, inget kortison. Inga blodprov och kontroller (vi har nu i två års tid varit på kontroll var tredje månad) Det är över. Hon har redan gett så mycket mer än vad hon borde kunnat göra. Det är mer förvånande att hon fortfarande lever 8 år efter att kastraktionen höll på att sluta i katastrof när hennes hjärta höll på att stanna, än att hon nu ska dö ifrån mig. Det är mer förvånande att hennes allmäntillstånd är helt opåverkat fortfarande än att njurarna 8 månader efter akut svikt faktiskt ger upp. Ännu en tid, ännu några veckor får jag sova med henne på bröstkorgen. Hur ska jag sova sedan? I 9 långa år har hon sovit där, de få nätter jag sovit utan henne har jag sovit oroligt och saknat henne. Nu ska jag sova varje natt utan hennes tyngd, utan att vakna för att spotta ut plymsvansen ur munnen. Aldrig är ett långt ord. Och jag är rädd. Jag drömmer om det på nätterna, mardrömmar om avlivningar som misslyckas och om den panikartade känslan i kroppen av att hålla mig lättsam och lugn till dess hon somnat för sista gången. Jag är inte redo än. Men hon är snart redo, vare sig jag vill eller inte. Men ännu en liten tid, ännu någon vecka eller ett par.

For googlers

This is an odd posting as it is neither in Swedish nor about the health of my cat, strictly speaking. But I was e-mailed by a foreign breeder who found this blog but did not understand it. Only what cat I was describing and that it had something to do with the hereditary disease HCM. And I could confirm her fear of course (as my swedish readers already know)

So this post is only to make the knowledge of Tamlins disease allegible not only to swedes as I do not know all of Tamlins offspring or owners. This posting will be searchable on search engines.

Rusans Tamlin has been diagnosed with HCM. He was diagnosed in may of 2007 and has given HCM-positive offspring. Tamlin himself is doing ok but has been given a "severe" diagnose in januari of 2008 and is medicated. People requesting his scanning-results will be e-mailed those. The information about Tamlins disease is of course public and can be found in PawPeds. And since the question about him not being scanned before breeding has been raised, I ask you to remember that Tamlin was born in 1999 - before scanning was done in a structured fashion as far as I know. Furthermore, I myself have not used Tamlin for breeding, but bought Tamlin after his retirement. I went public with his results as soon as I myself knew of his illness.

Älska det man har

Jag brukar skämtsamt säga till veterinären när jag är där med gänget att jag har beställt en frisk katt nästa gång - att jag inte vill uppleva de senaste åren igen. Och det är ju sant, så långt som sanningar går. För även om jag inte vill gå igenom sjukdom och att leva i dödens väntrum (vilket faktiskt är mycket värre för den som kan jämföra) en gång till, så uppskattar jag ju livet som det är. Jag älskar mina sjuklingar, och ibland så mycket mer så som de inte ger upp. Tamlins "några månader" har blivit till 8 månader nu. Och han lever. Han vill faktiskt fortsätta vara kvar.

Och Geishan som har varit vid dödens tröskel och vänt två gånger. Där ingen trott eller vågat tro. Första gången sådär vansinnigt nära att återbesöket efter att hon gått upp i vikt blev till en busshållplats för alla som varit inblandade, inte förrän då förstod jag hur på håret det varit. Och 1,5 år senare var det på håret igen. Njurvärdet rusade och jag fick till och med besluta om att avlivning fick ske utan min närvaro om det var befogat. Ändå kom hon tillbaka till mig igen. Och trots att njurvärdet är högt så är vikten och allmäntillståndet fullt normalt.

Och så lille älskade Wille. Wille som sparkades, trampades skars och slutligen lämnades av sin ägare. Som flyttade in utan att jag fick något att säga till om alls. Vars njurar och kropp är rätt trasiga, men som alltid alltid spinner om du så mycket som tittar på honom. Som inte fattat att brevbäraren inte kommit med en kattlåda, men som i alla fall efter 8 år fattat att sängen inte ska användas. Som i augusti ska lämna oss för himlen. Alltför trasig för att klara att matte ska vara borta, och med alltför trasiga njurar för att bråka med honom mer.

Det är sant att jag aldrig aldrig mer skulle vilja gå igenom det vi nu går igenom. Men jag skulle inte vilja slippa det vi nu har för en minut. För jag älskar det faktiskt. Här och nu. Och jag skulle inte vilja vara utan det.

Stor dag

Idag är en stor dag. Jag har tagit sista biten av Tenormin ur den första asken. Jag ska påbörja asken vi aldrig skulle hinna påbörja. Och han lever fortfarande. De sista veckorna kan jag visserligen se att han blivit tröttare, att han inte alltid vill sova nära nära. Samtidigt busar han just nu med Geisha, ingen sjuk katt busar med sin kattkompis som dessa busar. Han är gammal, inte sjuk. Ja, tekniskt är han ju sjuk - men ur hans perspektiv. Det spännande är att både han och kompisen för länge sedan är avlidna. Bara det att de båda vägrar att ge upp. Geisha har hemobartonella och kronisk njursvikt. Hennes senaste värde är uppåt. Det betyder att det är på gång för henne. Fast hon verkar inte så. Vilket också var veterinärens ord. Att värdet visserligen är högt men att katten mår bra. Hon gick upp i vikt så fort hon fick njurkost, fast värdet säger att hon borde magra nu... Det är underligt att leva med dessa två. De överlever. Och mer än så, de lever. Och imorgon ska Tamlin få första dosen av asken han aldrig skulle behöva. I höst ska jag studera och monstren bo hos mina föräldrar. Jag kommer behöva be om ett nytt recept på Trombyl innan dess. Det gläder mig. So far so good... Och att våga tänka att han ska leva under hösten är stort. Än så länge har jag bara vågat längta efter sommaren. Nu är sommaren här. Och Tamlin är pepparkaksbrun framför öronen. Han försöker orma sig ur insmörjningen med solskydd och möter mig genom gallret på balkongen när jag kommer från jobbet. I stolen ligger Geisha och sover. Livet är bara bra.

Tamlin leker!

Det hjälpte att sänka dosen. Just nu leker min Tamlin med en upphittad pappersremsa. Jag tyckte att jag hörde konstig andning (snorkanden) och dunsar och misstänkte någon fom av anfall. Men vad jag hittade var en djupt koncentrerad och "jaktsnorkande" katt som med stor glädje jagar runt denna remsa... Det är möjligt att det inte är helt hundra för det lilla hjärtat med denna lägre dos, men just nu är det större att han leker igen.